Fri frakt & fri retur inom Sverige

Story

Hans Edblad, designer, photographer, artist Born in sweden 1961,

founder of the Edblad brand

Recently active in startup of the altavario modular concept

Story
Foto
Design

Det är ganska intressant hur det är möjligt att på relativt kort tid färdas mellan ytterligheter. I den ena stunden kan man befinna sig i en ganska svår sits, allt kan kännas hopplöst och omöjligt för att i nästa stund befinna sig i centrum av ett prisat Gasellbolag, min erfarenhet av att driva ett bolag i mode och design är som att åka berg och dalbana, det går upp och det går ner, konstant. jag har låtit samla bilder och historien bakom företaget Fafner form som senare blev Edblad & Co AB. Jag tar det från början och värt att påminna är att detta är endast en liten bråkdel av de motgångar och framgångar som projekten berikat oss med. Jag har valt att i denna story inte nämna någon av alla de fantastiska människor som varit med, i Edblad framförallt, men också på Singö, Roslagen, Sri Lanka, Kina, Spanien, det skulle bli väldigt långt i denna version. Jag hoppas att få tillfälle till det längre fram.

Som 10 åring så hade jag bilden klar för mig, jag skulle fly landet, helst med segelbåt, modeller och ritningar togs fram av farkosten på löpande band, jag läste om de stora äventyrarna Thor Heyerdahl , Bengt Danielsson mfl. Min plan var att vid vuxen ålder dvs 16 år dra iväg. Det tog mig dock fram till 19 års ålder innan det bar av. Tillsammans med en Kanadensare och en Amerikan, korsade vi stilla havet med den 12 meter långa yawlen La Embra. Nu så här efteråt så ser jag att det är samma typ av processer som styr en entreprenör, att utforska okända rum, utvecklas och upptäcka nya strukturer. Sedan finns det en ådra av sökandet efter det sinnliga dvs konsten. Under samma resa träffade jag ett konstnärspar som berättade för mig att det fanns någonting som hette Art school. Jag kunde bara inte tro att världen var så fantastiskt inrättad och att det fanns skolor för sådant. Sjösjukan gav sig inte, och Artschool mantrat släppte ej greppet om mig. På Tahiti besökte jag Paul Gaugins hem och blev helt betagen i hans för sin tid respektlösa färghantering. Den reviderade planen var att utbilda mig inom konsten, återvända till Söderhavet och sälja grafiska blad till turister. Det blev Grafikskolan i Stockholm. Mina första intentioner med konsten var rent kommersiella, men jag blev fullkomligt överrumplad, betagen, förförd av denna för mig nya värld, en lång rad av aha upplevelser följde. Det var nästan smärtsamt att förstå kraften i denna otroliga värld som betvingade min lätt kommersiella agenda. Jag köpte en trålare som hette Märta med kajplats på strandvägen där jag bodde, renoverade och studerade. Som avslutning på alla dessa fantastiska konstnärsfester med långa diskussioner om Kafka och Sandemose, OCH pengar så klart, så beordrade jag taxichauffören, Strandvägen tack!

Jag ockuperade delvis skolan med mängder av experiment. Ett av spåren var papper gjort av linne tyg. Jag tog mig till Barcelona och hyrde in mig i en atelje hos en Amerikansk konstnär vid namn Laurence Barker. Jag utvecklade en metod att framställa svävande föremål i pergamentliknande papper av lin. Efter skolan arbetade jag vidare i en stor atelje i Nacka, KKV. Fem separatutställningar genomförde jag i Sverige, Danmark och Österrike. Taxijobb på nätterna och skulpterande på dagarna. En kollega till mig svetsade stolar i massivt stål, på skoj svetsade jag ihop en liten variant i koppar och gav honom, mycket enklare förklarade jag! Kollegor i ateljen upptäckte den lilla metallstolen, jag fick beställningar, listan blev längre och längre. Tanken slog mig, jag kanske skulle kunna slippa taxijobbet på natten... Jag lät special sy en rock där jag hade hela sortimentet på insidan. Jag gjorde en första försäljningsturné runt Mälaren, gick in i butik efter butik och frågade om jag fick visa någonting, jag öppnade min rock och där fanns alla mina produkter!Försäljningen gick bra, jag hade en business! Allt var från Scratch, jag är nog det enda företag i Sverige som haft en bokföring i bokstavsordning, min första bokförare kliade sig i huvudet när hon såg mitt system som var unikt.. En fax införskaffades, det var en stor investering 595:- men det var det värt, det hela kändes så otroligt proffsigt, jag hade ett fax nummer, en glödande orderkanal rakt in i mitt pentry. Jag anammade ett 100% utifrån in perspektiv, satte mig in i kundens sits och satte priset utifrån detta. Att produkterna sedan blev i det närmaste omöjliga att tillverka, var ett annat kapitel, designen ihop med priset var = sälj.

Stolsfeber

Projektet växte, syster involverades, svåger, mor, far, flickvän. Provisorisk produktion bedrevs i ett garage i Uppsala, där min syster och svåger bodde, mor målade, far slipade, jag letade metall, på skrotar, Gula tidningen, annonser, div kontakter, jag köpte en ihopknölad kyrkorgel, gamla tryckerityper, vinstbucklor, allt som var någorlunda lätt att smälta. Jag var i Leningrad strax efter Perestrojkan i syfte att få igång en produktion, inte helt lätt projekt i en magisk mörklagd stad som i princip saknade butiker. Vi hade en speciell grundfärg som var gjord på t-sprit, shellack flingor och kopparpulver. Jag och min assistent drev runt i Leningrad och letade Tsprit, vi var nära att ge upp, jag sade till assistenten att det vore skam om vi ej fick tag på sprit i Ryssland. på Nevskij Prospect, befann vi oss bredvid en liten kiosk. I fönstret på kiosken låg travat små halvlitersflaskor, Vodka 80% stod det på etiketten, jag ropade till assistenten, T-spirit!! Vi fyllde bakluckan på VAZ:n med små vodka flaskor, tillbaka till fabriken och vi fick fram en fantastisk vodka färg. 2000 vackra stolar tillverkades. Jag frågade fabriksledningen om de kunde hjälpa mig med exporten, no problem mr Edblad, we have all the contacts.... Jag fick senare veta att dessa 2000 brons stolar smugglats ut ur Ryssland gömda i väggen på en lastbil, assistenten lyckades med bragden att vidare få 50 lådor med sig på ett persontåg och sedan liftat med en timmer pråm med slutdestination Sverige. Jag blev uppringd av assistenten, i am in Sweden now. - o.k. where in Sweden frågade jag? - Mönsterås pappersbruk... Upp och iväg med ett hyrsläp, äntligen stolar!!! kunderna skriker efter stolar, stolar var en bristvara, stolarna blev extra eftertraktade pga den snåla tilldelningen, kunderna tenderade att lägga allt större ordrar för att säkra upp tillgången. Det bästa med den ryska perioden är alla dessa vackra bilder jag har i mitt huvud av en melankolins huvudstad, skäggiga operasångare i slitna paradvåningar som undervisar mig i konsten att dricka vodka. igenimmade bussar med 60 sovande pälsmössor, apocalyptiska industrimiljöer etc etc. Jag har också en väldigt vacker bild på näthinnan, när jag sitter på Stadsgårdskajens tull kontor tillsammans med 5 snälla poliser som sent på kvällen hjälper mig räkna tusentals stolar som saknade dokument och kom i spruckna lådor.

Jag var i Indien, tillverkade mycket vackra stolar, 2000 stolar försvann på en cykelriksha, hårt slag för ett företag i stolsnöd. Ett problem var att jag hade inte mycket pengar, jag hade en tuff kalkyl som måste matchas, göras lönsam , en slags reversed engineering men ekonomisk.

Efter allt detta trassel och äventyr så tog jag beslutet att starta ett riktigt gjuteri, Jag tog mig upp till ön Singö, jag tänkte , om jag skall bygga en fantastisk framtid så logiskt bör jag söka mig till en fantastisk plats....Det är ju en bra början. Av någon anledning så har jag en väldigt stark dragning till tallar, ett magiskt träd, ju längre ut mot kusten och havsbandet man kommer desto mer tallar. Singö blev valet, där finns en obruten horisont, oändligt med tallar och vackra klippor. En tomt vid en igenvuxen vik, 20 m2 utan vatten, täckt av tallar. Perfekt! Ringde grannen och frågade om de visste någonstans jag kunde hålla till med en ”produktion”, kom över så hittar vi på något fick jag till svar. Jag hyrde in mig i en skogsbacke och ett garage. Första vintrarna var tuffa, speciellt vintern 94 när brunnen bottenfrös och jag fick avbryta och ta mig in till Stockholm.

En period av omfattande experiment började sommaren 1995. Jag förstod efter hand att jag måste ha formar av stål, jag fick låna en pelarborrmaskin på en verkstad i Stockholm, Jag bodde i bilen i tre veckor under tiden jag fräste från morgon till kväll, vi hade massor av order, dessutom en stor order till en kund i New York. Formen som jag jobbade på började mer och mer likna en månlandare, en gigantisk havererad tippugn hämtades hem från ett gjuteri i Göteborg, syster och jag fraktade hem den på natten till Singö. jag var helt besatt av att smälta metall. I November 1995 gick stolsmaskinen igång, och den fullkomligt spottade ut stolar. I en snödriva låg ett berg av gnistrande metallstolar. Framtiden såg plötsligt ljus ut. Min dåvarande flickvän kom med i företaget med ljusstakar i betong och stearin. Försäljningen gick lysande, prestigefyllda kanaler, som Neiman Marcus, Moma, Moss, Eltanine mfl blev våra kunder. Allt fler öbor blev involverade i produktionen, som växte i omfattning, tom prästen var inblandad i medling mellan olika intressegrupper. sortimentet breddades, torkvindor i trä tillverkades på en gård i Tranvik, stolar målades vid vägen till lots station, centralpunkten var Singösundet där vår ”skogsfabrik” hade sitt hjärta. I ca fem år bedrevs stor del av verksamheten utomhus. Sommaren 2000 hade vi stabiliserat vår ekonomi och kunde stycka av mark och bygga vår första ”fabrik” en 400 m2 röd byggnad med utsikt över sundet. Företaget växte sakta men säkert, 2006 ombildades den ekonomiska föreningen Fafner till ett aktiebolag, min blivande Hustru Cathrine blev delägare i det nya bolaget som kom att heta Edblad & Co AB. Cathrine var skolfröken på ön när vi träffades och tycke uppstod. Jag var envis konstnär och Cathrine var sagt och gjort. Jag har aldrig känt någon med så kort väg från tanke till handling. Vi blev en explosiv kombination.

Ambitionsnivån var hög, Vi startade upp ett sida projekt på Filippinerna som senare flyttades till Sri Lanka, en betongproduktion etablerades, mark styckades av i Kalutara, söder om Colombo och välsignades av vet inte hur många biskopar, en dramatisk och färgstark tid. I fabriken arbetade tamiler, hinduer, muslimer, buddister sida vid sida utan några problem. Det anlades en liten trädgård för de anställda och moderna maskiner köptes in, från att ha blandat betong i ett hål i marken så fanns nu resurser med motordrivna blandare, vi utbildade i betongkemi, vattenreducering, olika formningstekniker etc. Kvaliten ökade dramatsikt och företaget tilldelades ett pris av den Singalesiska staten. Jag svettades så otroligt mycket i produktionen att det byggdes ett litet hus till mig uppe på en kulle, som det fläktade igenom.

Vi lanserade smycken, första kollektionen som presenterades på Formex var en kioskvältare, vi hade 80 relativt stora ordrar, smärtsamt var det att inse att kvaliteten på våra produkter ej höll måttet, vi cancellerade alla ordar, vi bad om att få återkomma, och det gjorde vi, ett klokt val. Kommande Formex hade vi laddat om och ordrarna dubblades. Vi hade en ganska trasslig producent i Peking. Vi tog beslutet att testa fem leverantörer parallellt. Jag kommer särskilt ihåg en kväll då jag skannade nätet på möjliga producenter, titta här Cathrine, är inte detta armband i rosenträ och rostfritt stål fantastiskt? Jag kontaktade direkt producenten, och vi fick hem prover. Luke och Ellinor var då ca sju i sin stab, samma med oss på Singö, vi var också sju. Denna leverantör kom att bli en viktig kompanjon på resan. Detta blev startskottet till en våg av rostfritt stål i Sverige, (2014 levererade vi ut 1,2 miljoner armband, halsband, ringar etc)

2013 besökte jag ”vår” fabrik i Kina, 6 våningar 130 anställda och 40 CNC maskiner, bara våra produkter! Jag fick en klump i magen av att inse vilket ansvar vi har, från den lilla skogsfabriken till detta relativt stora företag. En viktig händelse att nämna i denna story är mötet med vår första säljare. Jag och Cathrine var på inköpsmöte för våra butiker när den unga säljaren frågar vad smycket som Cathrine har på sig kommer ifrån? Vi gör det svarar vi, men hur säljer ni frågar kvinnan, jo vi har en ordertelefon förklarar vi. Denna mycket modiga unga kvinna säger upp sig från ett väldigt välbetalt job, första året med Rebecca dubblar vi omsättningen, andra året dubblar vi igen. Framför oss hade vi en period av otrolig tillväxt.

Jag hade aldrig kunnat drömma om denna utveckling när jag gick från dörr till dörr med min specialsydda rock.

S i n g ö, t h e f o r r e s t f a c t o r y 1 9 9 4 - 2 0 0 0

" f a b r i k e n " S i n g ö 2 0 0 0 - 2 0 1 2

L u k e f a c t o r y, S h e n z h e n

P r o j e c t S r i L a n k a

Butiker

Sommaren 2000 öppnade vi en liten fabrikshop i våra röda fabrik på Singö. Den flyttade sommaren 2002 ner till ett hamnmagasin i Grisslehamn. Många förklarade för oss att detta var ett omöjligt projekt, speciellt bland leverantörer som tittade på den demografiska kartan. De hade dock fel, sommarbutiken blev en succé , och följdes av Öregrund, Norrtälje.

F i r s t s t o r e s S i n g ö & G r i s s l e h a m n 2 0 0 0 - 2 0 0 2

Vår lilla röda ”fabrik” på Singö blev för liten, det gick inte längre, tomten var stor men en bergskam låg precis bakom huskroppen och lastbilarna hade svårt att lossa. Vi kände till en Industri byggnad i Gåsvik som vi tittat på några år tidigare, situationen blev allt mer akut och vi kom överens med ägaren om ett köp. Entreprenörer som vi är så såg vi ju bara möjligheter. Topic of the year var Gåsvik = Designmecca. Vi köpte på hösten, renoverade under vintern, vi gjorde ingen reklam, vi visste ju inte exakt när vi skulle kunna öppna, vi hade en liten handskriven lapp på dörren, öppnar 18:e maj.

Den 18:e maj gick man ut på Radio Stockholm och varnade för en trafikstockning i Gåsvik med kilometerlånga köer !

G å s v i k 2 0 1 2 u n d e r c o n s t r u c t i on

P r o j e c t A l t a v a r i o

Altavario

Mitt senaste projekt, namnet står för hög förändring. Tänket är modulärt, dvs byggbart. Starten har varit minst sagt tuff i en tid av förändring, men skam den som ger sig, jag har varit med om tuffa starter förr. Mode är ett område som lockat mig mer och mer, varför? Därför att det finns utrymme för förändring hela tiden, jag har gjort 30 Formexmässor där jag skruvat upp samma krokar gång på gång på gång, mode förändras hela tiden, det är svårt, en verklig utmaning, men otroligt roligt.

Initialt så drevs bolaget med en mycket liten men effektiv stab. Vi gjorde det mesta själva, foto , hemsida, ekonomisystem, butiksbyggen, displayer. En fantastiskt rolig tid, mycket arbete och problem naturligtvis men ett positivt tillstånd. Se gärna arkivet photography där jag samlat mina bilder som jag är väldigt stolt över och som låg bakom den kraftiga tillväxtfasen, vi var ett jordnära företag med mycket hjärta. Entreprenör vs Administratör. En inte helt lätt gränsdragning. Min skolning är konstskola, en av konstnärens främsta egenskaper är att göra om, att ändra, att våga göra om, kill your darlings, omtagning. Detta är egenskaper som är guld i ett initialt skede, när olika lösa trådar skall bindas samman till någonting nytt. Entreprenören är den som ser möjligheter i allt, man ser inte eventuella problem, eller problem löses längs vägen, problem kan också vara möjligheter.

Alla dessa umbäranden och äventyr, vad ville jag uppnå? Min vision var att etablera en kreativ och vacker plats, en plattform att verka utifrån, för mitt foto, min design, mina ideer. Det är V A D jag vill göra, pengar har inte varit primärt, men en viktig ingrediens för att kunna genomföra ideer, och skapa trygghet.

Storyn är inte slut, det känns som att jag inte börjat än, jag har liksom inte riktigt kommit igång.